Jag är en gift 35-årig 4-barnsmamma och vill genom denna blogg dela med mig av min senaste graviditet och hur sjuk jag blev och vad det har inneburit för mig och min familj och hur den förändrade mitt/vårt liv....
Är inte alls ute efter att ni ska tycka synd om mig, jag vill bara dela med mig av en svår tid i mitt liv... och att uttrycket "Lev idag" stämmer väldigt bra!


torsdag 7 november 2013

Slutgiltigt beslut

Nu har det slutgiltiga beslutet kommit...
Trodde inte det skulle vara så stor skillnad mot förslaget som kom förut eftersom jag inte orkade yttra mig om det... Men tror nog de ändrat synpunkt angående den andra gången jag sökte vård på akuten, den gången de skickade hem mig med diagnosen brutna revben... Den gången klagade även IVO på nu... Känns faktiskt lite bättre nu och hoppas verkligen dessa läkare fått sig en tankeställare!

Jag hade en massiv lungemboli, vilket är förenad med hög dödlighet.
Jag är väldigt nyfiken på vad som gjorde att jag överlevde, var det bara tur eller kämpade min kropp allt vad den hade...?? Kanske har jag ett starkt hjärta som orkade kämpa trots dåligt med blodtillförsell....?
Ja, vem vet... Lär nog aldrig få reda på det!

Jag är bara glad att allt till slut ändå gick så bra och såå otroligt glad att Lina orkade kämpa inne i magen trots allt som hände i min kropp... Tänk att min kropp orkade "ta hand om" graviditeten när
jag bara var i v. 9 när allt det här hände....
Kan inte med ord beskriva hur glad jag är att allt gick så bra!

Tänk nu på att ta vara på allt ni har!
Kram på er <3

onsdag 2 oktober 2013

Nästan som ett slag i ansiktet....

Nu har beslutet från Socialstyrelsen kommit eller IVO som myndigheten numera heter...
Beslutet avslutas med att dom skriver...
"Vid en sammatagen bedömning finner IVO att den vård och behandling som patienten fått vid Falu lasarett inte strider mot vetskap och beprövad erfarenhet och berörd hälso- och sjukvårdspersonal kan därför inte kritiseras."

En läkare skriver i ett yttrande att jag var i stort sett opåverkad och de misstänkte i första hand lunginflamation.
Opåverkad??? HUR kan han skriva så?????? Hur ska man då vara för att vara påverkad???
Som jag har skrivit tidigare i bloggen så kunde jag då inte stå på benen, försökte jag ställa mig höll jag på att svimma, jag kunde inte luta ryggen mot något och jag kunde bara säga något enstaka ord.... Jag kunde nästan inte se pga den fruktansvärda smärtan... ja, ni som läst tidigare vet ju hur dålig jag var! o jag måste påpeka att jag absolut inte överdriver om hur jag mådde.... kanske snarare förskönar det hela lite.... Jag var som sagt VÄLDIGT dålig och känslan var att jag höll på att dö, vilket jag fick bekräftat av läkare när jag blev inlagd att så var nog fallet... :(
Så det var en himla tur att jag till slut fick hjälp... o kanske var det i sista sekund... det får vi ju aldrig veta.. som tur är... :)

Tänk om proverna också hade visat på lunginflamation... och som jag förstår det på läkarens yttrande så hade dom säkert skickat hem mig med penecilin då... och då hade jag förmodligen inte funnits i livet nu!

Ja ja, nu är beslutet här och jag hoppas i alla fall läkarna har fått sig en tankeställare efter anmälan och kollar patienter mer ordentligt nu!
Jag orkar inte bestrida det här mer nu, jag vill verkligen försöka lägga det här bakom mig!

Kram på er!

tisdag 2 juli 2013

Radio P1

Har precis lyssnat på Kristian Gidlund när han sommarpratade i P1 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071
Oj, har inga ord... Lyssna på det om ni inte redan gjort det!

I vissa saker han säger kan jag känna igen mig i... Som tex när han säger att han "dödsstädade", det gjorde jag under flera månader under 2012... En oerhörd rädsla och dödsångest hade jag då, en känsla som jag nog aldrig kommer att med ord kunna förklara för någon.
Idag för ett år sedan så trodde jag att jag hade 1 vecka kvar att leva....
Den största rädslan var att jag skulle vara tvungen att lämna mina barn!

MEN det blev som tur var inte så! Jag lever ju än och är så otroligt glad över det och är ju dessutom frisk!
Ni kanske tycker jag är knäpp som känner igen mig i en del av det Kristian skriver/säger eftersom jag inte på någotvis var/är så sjuk som han... Jag jämför mig inte alls med honom! Men jag känner igen mig i en del från det jag var tvungen att uppleva och som började vintern 2011.
Hoppas ni förstår mig rätt!?
Om ni inte läst mina inlägg under april månad så gör gärna det!

Sänder en massa kramar till Kristian och även andra som kämpar mot hemska sjukdomar! <3



lördag 27 april 2013

Lite besviken

Nu i mars 2013 fick jag ju beskedet att jag inte behövde mer sprutor, jag var frisk! Det kom såklart några glädjetårar, så himla skönt att slippa sprutor efter 1 år o 4 månader... :)

Men känslorna över graviditeten kom ikapp mig lite, det började kännas som att någon hade "tagit ifrån" mig den, jag hade ju inte alls njutit av att vara gravid denna gång, av såklart naturliga skäl men jag som annars har tyckt att det varit så mysigt att vara gravid, nu var ju det här sista graviditeten så nu känns det tråkigt att jag inte njöt mer av det.... Kan verkligen längta tillbaka till att vara gravid, känna bebisen sparka, längtan o nyfikenheten av vad det är för liten människa där inne... Så härlig känsla! Men kommer aldrig uppleva det igen...
Med fyra barn så räcker det ju nu och läkarna säger att jag inte bör bli gravid igen pga det som hände mig..
Nu får jag njuta av våra fyra härliga barn istället.. De bästa som finns! <3


lördag 20 april 2013

Lycka, Avslut o Tack!

Jag njöt som tusan av att jag levde och såklart av vår nya familjemedlem, vi var kvar på BB till torsdag (hon föddes på måndagen).
Allt gick så himla bra, snittet gjordes mycket bra, jag hade knappt ont alls efteråt.. :)
Eftersom jag är snittad med Liam o Lowa också så vet jag ju hur det kan gå, med Liam fick jag infektion och med Lowa blev jag inte riktigt bedövad, jag kände när de började operationen, det gjorde ont kan jag säga... och jag hade ont länge efteråt.
Men det var då och det tänker jag inte gå in på här... ;)

Efter att verkligen ha planerat sin död och dessutom verkligen varit nära "den andra sidan" så kan jag inte med ord beskriva min känsla av att jag verkligen levde och skulle få komma hem till familjen igen, en helt otrolig känsla!





En väldigt stolt storasyster håller i sin lillasyster för första gången <3


Hon låg inte så ofta i den här "baljan", jag ville ju ha henne intill mig hela tiden <3


Stolta syskon <3



På väg hem från BB



Njuter i soffan på altan <3

Här hade nu också Pontus kommit hem från Göteborg och håller sin minsta lillasyster för första gången <3


<3




Jag började känna mig piggare, mådde inte alls dåligt psykiskt längre men fysiskt var det inte riktigt bra ännu... Men det gick framåt!
Det fortsatte med provtagningar och jag fick fortsätta med medicinering.
I januari i år började en utredning kring varför jag blev så sjuk, det togs ännu mer prover och gjordes undersökningar.
I mars nu 2013 kom de fram till att jag inte längre är sjuk, kunde sluta med medicin! Så skönt! 1 år o 4 månader efter att jag blev sjuk så kunde jag nu säga att jag var frisk! Lycka!

Nu tänker jag avsluta den här återberättelsen om den svåraste/kämpigaste tiden i mitt o min familjs liv och hoppas den har medfört att ni tänker lite extra mycket på vad som betyder mycket för er och tar vara på "den vanliga vardagen" mer, och att det inte ska behöva hända något hemskt innan ni värdesätter livet fullt ut!
Ett ordspråk som stämmer väldigt bra är: "Ta vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden!"

Ett stort TACK till de personer som betydde extra mycket för mig under den här svåra tiden...
Stefan - för att han hela tiden tröstat, stöttat och ställt upp på mig vad det än har varit!
Barbro - för att hon ringt, kommit hem till oss och för att hon hela tiden har lyssnat och frågat hur det varit..
Mamma - för all hjälp med allt vad det nu kunnat vara, trädgården, mat m.m. och skjutsen och sällskapet i Falun.
Wictor o Maria - som också funnits där, era samtal när det var som svårast, jag har kännt ert stöd!
Madde - för att du funnits där, dock på avstånd.. men jag har kunnat känna ditt stöd ändå! 
Jenny - för att du ställt upp och dina sms o samtal.

TACK! <3  




Kram på er och tack för att just du läst denna blogg! <3





Tycker faktiskt att det varit roligt att skriva och undrar nu om det är någon som skulle vara intresserad att läsa om min vardag, som mest kommer handla om familj och mitt liv som mamma, är just nu föräldraledig med Lina.
Vill väldigt gärna att ni skriver en kommentar här i så fall... :)




fredag 19 april 2013

Lycka!

Dom sa inte ens "godnatt" till mig innan de sövde mig, de förstod nog att det inte var någon idé... Jag var för rädd...
Stefan fick gå ut när jag somnade, han fick inte vara med inne när snittet skulle ske, men direkt när hon föddes fick han komma in igen och då visste dom att allt hade gått bra även med mig så då var det lugnt.
Stefans rädsla var också väldigt stor när han lämnade rummet...


Bara någon minut efter att den här bilden togs så sov jag..
och ytterligare några minuter senare föds hon, vår älskade dotter!
Kl. 9.15, 4320 gram o 52 cm



Här håller pappa Stefan henne för första gången, kärlek! <3
(jag ligger där bakom och fortfarande sover..)




Här har de rullat ut mig till uppvaket och jag får äntligen träffa henne för första gången (ser ut som jag sover men jag är vaken, bara väldigt "groggy"..)
Sån enorm lycka, både över att få träffa henne och att jag verkligen känner att jag lever.
Jag sa till Stefan här att -Nu kommer jag överleva allt! ;)

                                       

Sån lycka jag kände är obeskrivlig, dels över att få henne till mig och dessutom veta att jag kommer att komma hem till de andra barnen också, obeskrivlig känsla! <3

Stefan fick sitta så där vid sängkanten resten av dagen, jag ville inte släppa henne ifrån mig, hon låg på mitt bröst hela tiden, men eftersom jag var så "groggy" efter narkosen så var det säkrast att han satt bredvid ifall jag rätt som det var skulle somna av.. KÄRLEK! <3

Vid 17-tiden kom mamma med Liam o Lowa så vi fick träffas och så dom fick träffa sin lillasyster för första gången, så skönt att dom kom tyckte jag!
När dom varit där ett tag så åkte Stefan hem med Liam o Lowa och mamma stannade en stund till, sen var jag så pass "klar i huvudet" att jag kunde vara själv med Lina som hon nu heter... Hon sov på mitt bröst hela natten, såå mysigt! Jag njöt så mycket en människa kan njuta tror jag... ;) Jag levde och hade världens mysigaste, vackraste bebis i min famn!



torsdag 18 april 2013

Inskrivning

8 juni kom och jag skulle bli inskriven på förlossningen, vi var där och träffade narkosläkaren och läkaren samt barnmorskan.
Men vi valde att åka hem och sova under natten...
Barnmorskan hade en lugnande inverkan på mig men det var ändå med skräck jag tänkte på nästa dag även om jag var lugnare nu än jag varit tidigare, konstigt, men så var det!

Jag vaknade tidigt på måndag morgon den 9 juli, kl 05.00, jag såg på telefon att jag hade fått ett sms av Pontus mitt i natten och som då var i Göteborg... Så här stod det:
"Är jättespänd och kan knappt sova! Hoppas allt går bra imorgon nu! Älskar dig/er alla!! Kram!"
Goa Pontus, han var nog kanske mer nervös än vad jag kunde tro, jag hade ju hela tiden försökt dölja hur jag kände, framförallt inför barnen!

Jag var tvungen att ta en spruta på morgonen också, risken var för stor med propparna om jag skulle låta bli. Men jag var så himla rädd för att ta sprutan då jag snart skulle opereras med så hög dos blodförtunnande i kroppen..
Strax efter klockan 06.00 så kom mamma hit, barnen sov och jag o Stefan måste åka...
Jag tittade på barnen innan vi åkte och jag var stel i hela kroppen... Jag var inte ledsen nu utan kände mig bara tom..

Vi kom in till Falun strax före 07.00 och de började direkt med undersökning, satt nål och allt som behövdes..
Min barnmorska kom dit och pratade med mig, då kom tårarna igen... Men hon kunde som sagt lugna mig! Men rädslan över att inte komma hem till barnen igen var fortfarande enorm!

Ca 8.30 började dom rulla mig mot operation.....
Här på bilden förbereder dom och jag har inte hunnit somna än..